Fokusstackning i studio: mina bästa tips för extra skärpa

Fokusstackning är en av de tekniker som har förändrat mitt fotograferande mest. Den gör det möjligt att få motiv som är bara några millimeter stora att bli skarpa över hela ytan, även när djupet är extremt kort. Eftersom jag fotograferar mycket frukt, blommor och små botaniska detaljer i makro, har fokusstackning blivit både ett kreativt verktyg och ett sätt att uttrycka min stil.

I det här inlägget går jag igenom exakt hur jag fotograferar och sammanfogar mina stackar i Photoshop.
Allt är gjort med helt vanlig utrustning: min Canon EOS 5D Mark II (inköpt 2009), ett Canon EF 100mm f/2.8L Macro, och ett Godox-studioset med bara en enda blixt.

Inga avancerade automatiska stackningsfunktioner.
Bara manuellt arbete, tålamod, och ett ljus jag har finjusterat genom åren tills det känns helt mitt.

Min utrustning och varför jag trivs så bra med den

Kamera & objektiv

Jag fotograferar fortfarande med min trotjänare Canon EOS 5D Mark II (lanserad 2008–2009). Trots att den inte har moderna fokusstackningsfunktioner är den otroligt stabil, pålitlig och har ett bildspråk som jag älskar.

Till detta använder jag Canon EF 100mm f/2.8L Macro IS USM, som är ett skarpt, snabbt och extremt bra macroobjektiv. Kombinationen ger mig:

• bra arbetsavstånd

• hög skärpa

• vacker bakgrundsoskärpa

• lugn färgåtergivning

Perfekt för stilleben, frukt, blommor och texturer.

Ljus

Jag använder ett Godox-blixthuvud, nästan alltid med:

• Honeycomb grid (för kontrast, tydliga highlights och riktat ljus)

• 60x90 softbox (när jag vill ha mjukare ljus och mer dämpad struktur)

Jag använder en reflektor i 100% av mina bilder, antingen:

• en vit kapaskiva

• eller ett litet lock från en folielåda (silvrig och vit sida, perfekt som mini-reflektor!)

Det låter enkelt, men just dessa små justeringar är det som skapar min stil:
kontrast, riktat ljus, fina highlights och tydlig textur.

Så fotograferar jag mina fokusstackar

Varför manuellt?

Eftersom min kamera inte har inbyggd stack-funktion gör jag allt manuellt. Jag vrider fokus pyttelite i taget mellan varje exponering. Det är ett långsamt men meditativt arbete, och jag älskar det.

Hur många bilder per stack?

Det varierar mellan 3 och 20 exponeringar, beroende på:

• motivets storlek

• hur djupt motivet är

• hur mycket struktur jag vill få med

• hur många olika nivåer motivet består av

Ett hallon kräver fler än en citronklyfta.
En lilja kräver ännu fler.

Här är en skärmdump från Bridge på hur många bilder som krävdes för ett av mina stilleben från lilje-fotograferingen.

Tips för stabila bilder

Det här är mina viktigaste tips:

• Använd stativ (även om Photoshop kommer justera små rörelser sen)

• Låt motivet vara helt stilla

• Ta tid mellan exponeringarna om blixten inte hinner ladda lika starkt varje gång

• Lås ISO och bländare för alla exponeringar

• Undvik att flytta kameran mellan bilderna

Och framför allt:
Zooma aldrig in mellan exponeringarna. Behåll exakt samma utsnitt.

Mitt workflow i Photoshop, steg för steg

Jag börjar ALLTID med att framkalla bilderna i Camera Raw:

• samma vitbalans

• samma exponering

• samma tonkurva

• jämna highlights och shadows

• korrigerar för små skillnader i blixtexponering

Det gör att Photoshop får bästa möjliga råmaterial att jobba med.

Steg 1: Importera stacken i Photoshop

1. Öppna alla bilder i Photoshop

2. Gå till File → Scripts → Load Files into Stack

3. Klicka på Add Open Files

4. Tryck OK

Photoshop lägger nu alla bilder i samma dokument med namn Untitled-1 (jag döper om det senare).

Steg 2: Auto-align layers

Nu markerar jag alla lager i lagerpanelen och väljer:

Edit → Auto-align layers

Det här steget är nödvändigt även med stativ.
När du vrider fokus manuellt rör sig optiken lite inuti objektivet, vilket ger mikroförskjutningar i bilden.

Photoshop analyserar då varje bild och placerar dem så att motivet överlappar perfekt.
Det här är grunden för allt i fokusstackning.

Steg 3: Auto-blend layers (här händer magin)

När lagren är alignade väljer jag:

Edit → Auto-blend layers

I dialogrutan:

• Stack Images

• Seamless Tones and Colors

Jag brukar inte använda Content Aware Fill Transparent Areas, eftersom det ofta skapar konstiga artefakter i små detaljer.

Vad Photoshop gör här (i klarspråk):

Photoshop analyserar alla lager pixel för pixel, letar efter de delar av varje bild som är mest skarpa, och skapar sedan en mask för varje lager som bara släpper igenom de skarpaste områdena.

Det blir alltså:

• ett lager per fokusplan

• en mask per lager

• och den sammanfogade bilden består av en kombination av de skarpaste delarna från varje exponering

Det är därför fokusstackning kan ge en bild som är skarp från främre till bakre kant, trots att det egentligen är optiskt omöjligt på en enda exponering i makro.

Steg 4: Kontrollera i 100%

Det här steget hoppar jag aldrig över.

Photoshop är duktigt men inte perfekt.
Det kan missa små områden där två fokusplan överlappar.

Jag zoomar till 100%, går igenom hela motivet, och:

• om jag hittar ett oskarpt område

• letar jag upp den exponering där just den delen är skarp

• och maskar manuellt så att rätt lager kommer fram

Det är pilligt, men värt det.
Det är här den där ”Sabina-skarpheten” kommer från.

Mina bästa tips för att lyckas bättre med fokusstackning

Här är mina viktigaste röda trådar efter många års experimenterande:

1. Ljuset är viktigare än antal bilder

Du kan ta 30 exponeringar, men om ljuset inte lyfter texturen kommer resultatet kännas platt.

2. Jobba med en blixt i början

Det ger lugnare ljus, mindre variation och mer kontroll.

3. Testa olika reflexer

Ett folielock från matlådor är helt otroligt.
Det ger små, rena highlights i makro.

4. Fotografera långsamt

Detta är nästan som meditation.
Det är du som bestämmer tempot.

5. Tänk i nivåer

Främre kant → mitten → bakre kant.
Vad behöver vara skarpt? Vad kan få falla ur fokus?

Varför jag älskar fokusstackning

Fokusstackning är en teknik som passar min personlighet och mitt sätt att se världen:

• metodiskt

• långsamt

• texturbaserat

• nära

• detaljerat

Det påminner mig om barndomen; att stå med ett förstoringsglas över en blomma och upptäcka en helt ny värld i något som alla andra bara går förbi.

Det är kanske därför fokusstackning känns som ett av mina tryggaste, mest kreativa tekniska verktyg.