Mitt konstnärliga universum: där akvarell och makro möts
Det finns en värld som jag alltid återvänder till.
En värld där färgerna är dova och organiska, där formerna är små och detaljerade, och där allt handlar om att gå nära; ibland så nära att det knappt går att se skillnad på verklighet och abstraktion.
I flera år har jag arbetat med fotografering i makro, och numera målar jag även i akvarell.
Det har sett ut som två separata vägar.
Men i själva verket har de alltid hör ihop.
Det här inlägget är början på att visa den helheten.
Akvarell som landskap: en intuitiv överblick
När jag målar akvarell arbetar jag intuitivt.
Det är färg, minnesfragment, rytm och stämning som styr.
Akvarellen blir:
den stora bilden
känslans landskap
en viskning av ett minne
ett fält av färg där allt får starta
I akvarellen finns en sorts överblick som jag inte får på något annat sätt.
Den är mjuk, drömsk, oförutsägbar.
Den är inte bunden av objekt eller form, bara av det jag känner när jag målar.
Det är som att måla det jag minns, innan jag ens har formulerat vad det är.
Makrofotografi som detalj: när världen blir liten och närvarande
Makrofoto är motsatsen — men också en fortsättning.
Det är här jag går nära, nära nog att världen nästan spricker upp i små universum.
Kameran hjälper mig:
att förstå formen
att se strukturen
att hitta rytmen i något litet
att följa ljuset över ytor som knappt syns
Makro är mitt sätt att förstå världen innan jag målar den.
Här föds precisionen, texturerna, de små kurvorna och färgskiftningarna som sedan letar sig in i akvarellen.
Det är som att fotografera det jag vill lära känna.
Två uttryck, samma blick
Akvarellen visar landskapet.
Makrofotot visar detaljen.
Men båda kommer från:
samma blick
samma rörelse
samma barndomsminne
samma fascination för naturens minsta former
samma känsla av att vilja gå nära
Det är egentligen bara två lager av samma värld.
Ett överblickslager och ett mikroskopiskt lager.
Ett känslolager och ett strukturlager.
Och när jag arbetar i båda medierna samtidigt, känns det som att helheten blir tydligare.
Som att jag äntligen säger allt jag vill säga, inte bara en del av det.
Barndomen som grund
Det började med att jag sprang omkring med ett förstoringsglas i handen och tittade på allt som växte på marken: blommor, gräs, löv, små frön, regndroppar som glittrade i solen.
Där föddes två saker som fortfarande genomsyrar min konst:
Förstoringen: att gå nära, se det ingen annan ser.
Minnet: att allt är kopplat till en känsla, en färg, en värme i kroppen.
Akvarellen är minnet.
Makrofotot är förstoringen.
Det är därför de aldrig riktigt går att separera från varandra.
Min process: när foto och måleri möts i lager
Det finns en tydlig rörelse i mitt arbete:
Jag bär alltid med mig ursprungsminnet: känslan av att vilja förstå världen genom detaljer.
Jag fotograferar först: motivet i makro ger mig form, struktur, rytm.
Jag målar efteråt: akvarellen blir en emotionell tolkning av det jag såg.
Jag bygger serier där båda medierna speglar varandra: som två röster i samma berättelse.
Det är inte foto eller akvarell.
Det är foto och akvarell.
Och båda behövs för att världen ska kännas hel.
Vad som händer härifrån
Det här blogginlägget är början på en ny riktning.
Kommande inlägg kommer att utforska:
hur mina målningar föds ur mina fotografier
hur makrobilder fungerar som referenser till färg och form
hur små detaljer i naturen påverkar penseldragen
hur jag bygger bildserier i två medier
hur min konst rör sig mellan abstrakt och konkret
hur jag skapar prints och projekt där allt knyts ihop
Du kommer få följa min process närmare, både i kameran och vid målarbordet.
Det är min värld, i två lager.
Och jag är glad att få dela den med dig.
